LoveLind

Hur tänker jag när jag ser mig själv i spegeln?

Hej. Vad fin du är. Du ser lite trött ut, har du sovit dåligt? Oj. Vad du är ruffsig i håret! Nej. Den där tröjan kan du inte ha till de där byxorna. Vad snyggt sminkad du är. Är du säker på att den där koftan verkligen passar? Borde du inte sätta upp håret kanske? Ska du verkligen ha den där tajta tröjan? Din mage putar ut. Dina lår ser jättetjocka ut i de där jeansen. Hm. Du borde inte ha urringat, vad ska du med det till? Du är inte lika snygg i det där som din kompis är. Nej så där kan du inte se ut. Du borde träna mer. Du borde inte ätit så mycket mat. Du borde verkligen inte tjockat i dig den där chokladen. Titta på dig själv! Vad ful du är. Det är ingen idé att du sminkar dig, du blir inte snyggare för det. Du borde verkligen sminka dig, du ser hemsk ut.

Jag är inte jag när jag ser mig själv i spegeln. Jag är någon annan. Jag är någon som jag får vara kritisk mot. Jag får tänka om mig själv att jag är ful, tjock, för mycket av si och för lite av så. Alla andra kan vara perfekta men inte jag. Jag kan inte vara perfekt för mig själv. Det funkar inte så, inte när jag ser mig själv i spegeln.
Och genom att vara någon annan framför spegeln kan jag också tänka, väldigt sällan men ibland, att jag är fin. Det får jag nämligen inte tycka om mig själv men det är HELT OK att tycka om andra. Men inte om mig själv. Men framför spegeln, i några sekunder, får jag tycka att jag är fin för framför spegeln är jag inte jag.