VÄNNER
De lyssnar när man pratar.
De skrattar när man snubblar.
De kramar när man gråter.
Man kan lita på dem.
Man kan retas med dem.
Man kan bråka med dem.
Vänner är knasiga.
Vänner är mysiga.
Vänner är viktiga.
Utan vänner vore livet ensamt.
Utan vänner vore dagen tråkig.
Utan vänner vore huset tomt.
Mina vänner är bäst.
Mina vänner är galna.
Mina vänner struntar i vad man säger och envisas med att förfira ens födelsedag med sång och presenter.
TACK för att ni gjorde den här dagen underbar!!! See you on the other side! ;)
Jag skall aldrig bliva stur!
Det här är helt galet. Imorgon är min sista dag som 17åring. My life is flashing before my eyes!! Eller?
Jag trodde aldrig att jag skulle fylla 18. Jag har alltid vetat att jag någon gång faktiskt ska fylla 18, men jag trodde aldrig riktigt det. Precis som man vet att man ska börja gymnasiet men man vågar liksom inte tro att man faktiskt ska bli så stor, att det faktiskt ska hända. Men nu har jag verkligen bara en liten dag kvar innan jag blir stur. Holy schmoly.
Det känns lite overkligt. Det känns konstigt i magen, lite så där pirrigt fast lite illamående... Lite som att det här inte egentligen händer. Men jag är rätt säker på att det faktiskt gör det. Annars har vi storstädat hela huset i onödan och då skulle inte mamma bli så glad.
Nej, nu fick jag slut på fantastiskt bra och kloka saker att säga (....)
GOD NATT.
Inte OK
Den dagen människan slutar hacka ner på sig själv ska jag supa mig stupfull och tatuera in hela barbafamiljen på ena skinkan. I DARE YOU!
Änglar
Det är lustigt, livet. Det tar ofta så lång tid innan man verkligen lär sig hur saker fungerar. Man kan få det berättat för sig så många gånger och ändå inte förstå. Man måste få lära sig på egen hand, i egen takt. Det är så otroligt irriterande att man inte bara kan applicera sina egna kunskaper på andra, så de slipper gå igenom den långa processen att lära sig på egen hand. Men det kanske är precis det som är poängen. Med livet, menar jag. Att lära sig. Man lär sig om sig själv; hur fungerar jag? Vad är typiskt för mig? Hur reagerar jag i olika situationer? Man lär sig om sina medmänniskor; hur fungerar de? Hur ska jag bemöta dem? Vad vill de att jag säger och gör, hur vill de att jag handlar? Man lär sig om livet. Lära sig har jag nämligen hört att man gör hela livet. Och om man kunde allt från början... vad gjorde man med livet då? Jag bara önskar ibland att det gick att lära ut, att man kunde bespara folk den mödan att lära sig själva. Jag önskar att jag kunde hjälpa till.
Just sayin'...
Hellre kämpar jag och ger allt jag har nu och vet att jag inte kunde gjort mer än att jag ger upp och vänder ryggen till och aldrig får veta hur utgången skulle sett ut.
Makes some sense?
I brought this upon myself. Or... did I?
Or maybe I'm the only one thinking like this... That's probably a possibility.
Sleep tight.
BU
Jag har ätit ett halvt rör Pringles och druckit en halv liter mjölk.
Får jag gå och lägga mig nu?
Jag får väl sitta kvar på skolan imorgon och skriva klart uppsatsen!
Så. Bestämt.
God natt!
"När du minst anar det"
Det innebär inte att du helt plötsligt, från ingenstans, hittar det där du letar efter. Det innebär inte att allt plötsligt löser sig utan att du lyft ett finger.
Det innebär bara att när du tar ett djupt andetag och reflekterar över ditt liv en smula, då först kommer du upptäcka att saker och ting ändrats. Du är med genom hela förändringen, men du märker den inte förrän du har ändrat allt och kikar över axeln och ser resultatet. "När du minst anar det" innebär att saker och ting inte händer när du står och glor dem rätt i ansiktet och skriker "UTVECKLAS!" "FÖRÄNDRAS!" "BLI BÄTTRE!" Saker och ting händer när du sätter dig själv mitt i händelsens centrum och utvecklas tillsammans med utvecklingen. Du kommer känna någonting, men du kommer inte att förstå förrän förändringen har skett. Då kommer du att vända dig om och storögd betrakta det som har hänt. Du vet att du var där hela tiden. Du vet att förändringen skett och kanske fortfarande sker. Du vet att du inte är färdig. Du ser att någonting händer. Du kommer undra var fasen tiden tog vägen. Var är alla dessa dagar, veckor, månader... Kanske år? Var försvann det onda? När blev allt så här bra? Det spelar ingen roll. Vad som spelar roll är NU. NU känns det, nu märks det! Du har levt i NU under hela förändringen - det är därför du inte märkt att den skett! Fortsätt med det resten av ditt liv.
Jag har aldrig förstått vad man menar med det. Och det gör jag inte nu heller. Jag kanske snackar smörja, men när jag vänder mig om och kikar över axeln... Då ler jag. För jag vet att nu är allting bättre, och jag kan med gott samvete vända mig till NU igen med vetskapen om att jag alltid kommer att ha med mig då, att jag alltid kommer kunna vända mig om och få känna mig stolt över att jag faktiskt är här NU.
Dygna
Heja mig. God morgon.
Hjälp
Loneliness is... whatever.
But it's true. I don't feel as close to the words I write in english as I do to the swedish words I write. Maybe it's 'cause I understand swedish better? 'Cause I do - makes sense... So it's somewhat easier to write in english, to write deeper in english, 'cause I don't have to feel so bloody much. And what I'm about to write is deep. At least I think it is...
Loneliness. You know what that is? For real I mean. No, wait... That was silly. Loneliness always is loneliness. But have you ever felt that? Honestly. Have you ever felt really lonely? No fun it is, to feel lonely. To feel that nobody wants you the way you want somebody to want you. Doesn't have to have anything to do with boyfriend/girlfriend-wanting. Just wanting. That nobody needs you the way you want somebody to need you. Or that you really need something that you don't have, something that nobody around you seams to wanna give you? Am I making any sense? No. I think not. But it's late and I'm gonna finish this.
You know something? You are never lonely. That doesn't mean you can't feel lonely but you are never lonely. Really. There's always someone. I promise!
Just wanted to say that...
Now I'm gonna sleep. My eyes are hurting.
Good night! Kisses and hugs!
Baby steps
JAG ÄR FOKUSERAD.
Jag är supermegafokuserad på allt jag ska göra/gör/har gjort. Och det är där problemet ligger. Jag är fokuserad på ALLT, heeela tiden.
Jag tänker på gigget vi ska göra med linjen, på vad jag ska göra på höstlovet, på hur jag ska få tid med att gå på konsert, gigga och passa hunden samtidigt, jag är fokuserad på videoinspelningen och föreställningen, jag är fokuserad på alla läxor/prov/inlämningar etc., och jag är fokuserad på allt detta hela tiden. INTE KONSTIGT ATT JAG FÅR MAGKATARR!
Jag måste helt enkelt bara SLUTA fokusera på allt som har hänt och det som kommer sen och börja lägga ALLT fokus på det som är NU! NUNUNUNUNU! Ingenting annat spelar roll. Nu är det viktiga. Och NU ska jag sova.
God natt.
KRAM
Det absolut bästa i hela världen måste väl ändå vara kramar?! Det är så underbart med kramar! Det är så kärleksfullt och samtidigt så enkelt, så glatt och så givande. En kram säger "hej!", den säger också "jag tycker om dig", "jag bryr mig", "åh vad du är härlig!", "vad jag är lycklig som har dig!". En kram kan trösta, den kan skratta, den kan le. Den kan vara sorglig och den kan vara rolig. En kram kan passa i alla situationer.
KRAMAS! Ge bort dina kramar till höger och vänster, du vet aldrig vem som minns dem och tar hand om dem mest! Vem som verkligen behövde dem.
Man ska vara försiktig med kramar, men man ska inte vara rädd. Man ska inte låta bli att kramas för att man inte vill att folk ska skjuta en ifrån sig, men man ska inte slänga sina kramar omkring sig utan tanke. Varje kram betyder någonting. LÅT varje kram betyda någonting!
KRAMAS!
Sådant som är så uppenbart att det inte märks
Ibland är livet svårt.
Ibland skiner solen.
Ibland har du ingen aning.
Ibland måste du förklara.
Ibland fryser du om fötterna.
Ibland är du någon nära.
Ibland hakar internet upp sig.
Ibland kommer det som ett brev på posten.
Ibland kan du inte sluta le.
Ibland är gylfen öppen.
Ibland slår det dig hur begåvad du är.
Ibland hoppas du att du misstar dig.
Ibland leker du.
Ibland leker folk med dig.
Ibland är livet svårt.
Men vet du vad?
Det ordnar sig.
Eller?
Varför måste då jag vara ensam?
Deep as... yeah, you know.
Jag känner en flicka...
Men hon sa någonting, någonting som fick mig att tänka efter och faktiskt bli ännu mer ledsen. Hon sa så här:
"Jag kom att tänka på en sak. Du vet Den där killen? Jag gillar ju inte honom och det skulle bara bli jobbigt om han gillade mig, men det bara slog mig att om han gillar mig... Han skulle aldrig orka med mig. Jag menar, som det står i den där boken, Zebraflickan, när de där tjejerna säger till henne att han killen tyckte att hon var snygg..."
"Tack så mycket. Men berätta för honom att jag brukar kräkas efter maten och att jag skär mig i armarna när jag blir ledsen, så får vi se om han fortfarande är intresserad."
"Jag menar, det är inte precis samma grej, men det är samma känsla. Visst, Den där killen vet om själva matgrejen och det, men... om jag skulle börja prata med honom om hur jag mår... Han skulle aldrig klara av det. Jag kan bara komma på en enda kille som skulle klara av att vara med mig, och den killen skjuter jag ifrån mig. Varför gör jag det? Jag gillar honom men så fort jag känner att signalerna blir... mer... Då blir jag rädd och ryggar tillbaka. Varför gör jag det? Det är så dumt. Jag har aldrig trott att jag stöter bort folk, men ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag att jag alltid har gjort det. Jag har alltid stött bort killar. Jag har aldrig egentligen kommit nära någon. Varför gör jag så?"
Jag känner en flicka. Hon är fantastisk och hon duger precis som hon är och jag älskar att hon är den hon är. Jag skulle inte vilja ändra på en enda sak hos henne. Men hon vill ändra på så mycket. Hon tycker inte att hon duger. Men hon vill inte inse det, hon låtsas som att allt är bra.
Jag tycker inte synd om henne, för hon vill inte att jag ska tycka synd om henne. Men jag tycker att det är tråkigt att hon känner så här. Att hon tänker och tycker som hon börjat göra. Men jag kan inte göra mer än att finnas där. Och det kommer jag alltid att göra. Hon är perfekt.
"If I can stop one heart from breaking"
I shall not live in vain;
If I can ease one life the aching,
Or cool one pain,
Or help one fainting robin
Unto his nest again,
I shall not live in vain."
Emily Dickinson.
I've got a feeling
imorgon
En dag som alltid infinner sig, vare sig man vill eller inte.
Vad händer imorgon? Ingen vet. Exakt menar jag. Jag kan säga att jag vet att jag ska göra ditten och datten, men jag kan aldrig riktigt veta exakt. Vad som helst skulle kunna hända.
Vad händer imorgon?
Jag ska plugga spanska. Och laga middag. Jag kanske går och köper mer Ben&Jerry's. Åt upp den som jag köpte idag alldeles nyss...
Men jag vet inte.
Vad ska du göra imorgon?
