LoveLind

 

Jag låter inte mig själv bli frisk. Jag tänker; NU MÅR JAG BRA! och det gör jag väl, jämfört med feber och frossa, men jag mår inte så bra som jag borde. Jag är inte riktigt frisk. Jag hostar lite och har smått ont i huvudet. Men jag tänker att jag kan träna fyra pass under en dag för att sedan vakna nästa morgon och ha feberont i hela kroppen och en borttappad röst. Hallelujah. Men nu ska det bli ändring! Jag kan inte hålla på så här, jag MÅSTE ta hand om mig själv! Så idag ska jag inte dansa. Jag ska åka dit och titta för jag känner att jag skulle kunna dansa (fast jag inte kan prata och fast jag har så ont i näsan att jag nästan inte kan andas...) så jag lugnar ner mig en nivå och låter bli att dansa men åker till lektionen. Jag missade förra veckan och jag vill inte missa igen!!! Plus att man måste smsa eller mejla om man är borta och jag vet inte om jag ska skriva på engelska eller svenska... eller ungerska? Jobbigt läge.
Nej, dansa blir det inget av, men nu bär det av till Solna för att sitta i två timmar... *suck*

God Morgon!

"I remember those days."
I don't really remember those days. Kind of wish I did. 'Cause what I remember makes me smile. Those days were probably good. So I wish I remember more.
Although... These days are wonderful. I can't remember things ever being this wonderful! So, maybe this lack of memories isn't so bad. I can make new ones, greater ones, happier ones. And so I shall!

The thing with projections is that they're so easily misstaken for truth. You can make yourself believe almost everything. What do I think, how do I feel, how to react... You can control your emotions more than pretty much and therefore you can't really know what is true... Or? Can't a feeling be true even if it's somehow projected? Or could it be that you're so surprised that this feeling actually belongs to you that you convince yourself that you must have projected it at some point. Or maybe... Maybe this is true in every way it can be, and you're just so shocked because you never thought that you would feel like this, in this way, right now and so... right, so you just can't accept that this is all you, nothing projected... And on top of this you're a bit stunned by the fact that the feeling feels like this and you try by all means to make this something untrue, something you can get rid of because you are... Scared. It all comes down to this. Fear. What if you're just afraid? What do you do then? Do you linger in this feeling and wait it out, see what happens, because this really could be the best thing yet happened to you, or do you let the fear drive you off, leaving behind what might have been one of your greatest experiences? Maybe you should just wait and see.

Or maybe I'm the only one thinking like this... That's probably a possibility.

Sleep tight.