Jag känner en flicka...
Jag känner en flicka. En flicka som bär på så mycket. Hon har så många svåra tankar och känslor, så mycket som är jobbigt för utomstående att hantera. Att förstå. Jag tycker så mycket om henne, det gör jag verkligen. Hon är så mycket som jag inte vågar säga till henne att hon är. Hon är snäll, givmild, ödmjuk, vacker, rolig, fantastisk... Hon har ett underbart leende och ett sprudlande skratt som jag tycker så mycket om. Jag kan inte göra annat än att älska henne. Det är bara så dumt att hon inte försår det, att hon inte förstår hur fantastisk hon är. Det gör mig ledsen.
Men hon sa någonting, någonting som fick mig att tänka efter och faktiskt bli ännu mer ledsen. Hon sa så här:
"Jag kom att tänka på en sak. Du vet Den där killen? Jag gillar ju inte honom och det skulle bara bli jobbigt om han gillade mig, men det bara slog mig att om han gillar mig... Han skulle aldrig orka med mig. Jag menar, som det står i den där boken, Zebraflickan, när de där tjejerna säger till henne att han killen tyckte att hon var snygg..."
"Tack så mycket. Men berätta för honom att jag brukar kräkas efter maten och att jag skär mig i armarna när jag blir ledsen, så får vi se om han fortfarande är intresserad."
"Jag menar, det är inte precis samma grej, men det är samma känsla. Visst, Den där killen vet om själva matgrejen och det, men... om jag skulle börja prata med honom om hur jag mår... Han skulle aldrig klara av det. Jag kan bara komma på en enda kille som skulle klara av att vara med mig, och den killen skjuter jag ifrån mig. Varför gör jag det? Jag gillar honom men så fort jag känner att signalerna blir... mer... Då blir jag rädd och ryggar tillbaka. Varför gör jag det? Det är så dumt. Jag har aldrig trott att jag stöter bort folk, men ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag att jag alltid har gjort det. Jag har alltid stött bort killar. Jag har aldrig egentligen kommit nära någon. Varför gör jag så?"
Jag känner en flicka. Hon är fantastisk och hon duger precis som hon är och jag älskar att hon är den hon är. Jag skulle inte vilja ändra på en enda sak hos henne. Men hon vill ändra på så mycket. Hon tycker inte att hon duger. Men hon vill inte inse det, hon låtsas som att allt är bra.
Jag tycker inte synd om henne, för hon vill inte att jag ska tycka synd om henne. Men jag tycker att det är tråkigt att hon känner så här. Att hon tänker och tycker som hon börjat göra. Men jag kan inte göra mer än att finnas där. Och det kommer jag alltid att göra. Hon är perfekt.
Men hon sa någonting, någonting som fick mig att tänka efter och faktiskt bli ännu mer ledsen. Hon sa så här:
"Jag kom att tänka på en sak. Du vet Den där killen? Jag gillar ju inte honom och det skulle bara bli jobbigt om han gillade mig, men det bara slog mig att om han gillar mig... Han skulle aldrig orka med mig. Jag menar, som det står i den där boken, Zebraflickan, när de där tjejerna säger till henne att han killen tyckte att hon var snygg..."
"Tack så mycket. Men berätta för honom att jag brukar kräkas efter maten och att jag skär mig i armarna när jag blir ledsen, så får vi se om han fortfarande är intresserad."
"Jag menar, det är inte precis samma grej, men det är samma känsla. Visst, Den där killen vet om själva matgrejen och det, men... om jag skulle börja prata med honom om hur jag mår... Han skulle aldrig klara av det. Jag kan bara komma på en enda kille som skulle klara av att vara med mig, och den killen skjuter jag ifrån mig. Varför gör jag det? Jag gillar honom men så fort jag känner att signalerna blir... mer... Då blir jag rädd och ryggar tillbaka. Varför gör jag det? Det är så dumt. Jag har aldrig trott att jag stöter bort folk, men ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag att jag alltid har gjort det. Jag har alltid stött bort killar. Jag har aldrig egentligen kommit nära någon. Varför gör jag så?"
Jag känner en flicka. Hon är fantastisk och hon duger precis som hon är och jag älskar att hon är den hon är. Jag skulle inte vilja ändra på en enda sak hos henne. Men hon vill ändra på så mycket. Hon tycker inte att hon duger. Men hon vill inte inse det, hon låtsas som att allt är bra.
Jag tycker inte synd om henne, för hon vill inte att jag ska tycka synd om henne. Men jag tycker att det är tråkigt att hon känner så här. Att hon tänker och tycker som hon börjat göra. Men jag kan inte göra mer än att finnas där. Och det kommer jag alltid att göra. Hon är perfekt.
Kommentarer
Trackback
