LoveLind

Jag hatar att tävla. Jag tycker att det är så fruktansvärt onödigt. Vad ska man tävla för egentligen? Vem bestämmer vad som är bäst och vad som är sämst? Jag menar, visst! Han sprang snabbast. Och visst! Hon är mest vältränad! Men hallå!!! Vad händer åt andra hållet? Han som springer långsammast? Hon som är absolut mest otränad? Vem är det som har sagt att det är bäst att springa snabbt och att vara vältränad?

Jag har en kompis som har det jobbigt. Eller, jag har flera kompisar som har det jobbigt, men en av dessa kompisar sa till mig en gång:
"Det är så fånigt. Nu har jag gått ner en massa i vikt, nu passar jag i alla de där supersmala jeansen som jag förut var så skeptisk till. Nu har jag "rätt" storlekar och är smal, och jag mår skit. Jag kommer ihåg när jag vägde som mest, och jag var smal redan då! Men jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg hur jag mådde, och vet du vad? Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv."

Är det inte det allt handlar om? Är det inte först då man har vunnit? När man mår som allra bäst. För vad betyder ett världsrekord eller ett sexpack egentligen? Det är glädje för stunden. Men att må som allra bäst. Det betyder någonting. Det gör en lycklig. Det är ingen tävling, för om det är en tävling då är hela livet en tävling. Visst, tycker man om att tävla så go for it, men jag tänker inte vara med på det.