LoveLind

Jag fattar inte alls..!

... men jag kan inte.

Helt ärligt, på frågan "hur mår du?", hur ofta väntar du dig eller till och med antar att svaret blir "bra"? Jag vet att jag gör det hela tiden. Ibland blir jag nästan lite illa till mods när personen jag frågat gör en grimas och jag ser att han eller hon förbereder sig på att säga "inte så bra" eller "kunde varit bättre" eller något annat som betyder att man måste lyssna och ge kloka råd. Men är det inte just det man går med på genom att fråga "hur mår du?"...? Eller har den frågan blivit en fråga med ett redan bestämt svar? Är det en social regel nu, att man måste svara "bra"? För man mår inte alltid bra. Det är ett faktum som alla vet om. Man mår dåligt ibland. Och varför inte säga det? Varför inte svara "jag mår skit" den dagen man faktiskt mår skit, när någon frågar. Varför inte vara ärlig? Jo, för att det gör folk obekväma. Man vill inte ha det svaret. Men är inte ett ärligt svar bättre än ett oärligt? Borde man inte känna sig... hedrad när någon faktiskt vill berätta om sina sorger och bekymmer för en? Jag menar, det betyder ju att personen i fråga litar på en tillräckligt mycket för att känna att han eller hon kan dela med sig av sådana saker. Är inte det någonting positivt?

Hur mår du?

Jag mår riktigt jävla dåligt.

Staden Stockholm har sina bra dagar. Personligen är jag ju oftast så koncentrerad på mina egna ständigt fantastiska dagar, så jag har sällan tid att notera så trivala ting som staden Stockholms bättre dagar, men idag var jag plötsligt uppmärksam och såg att Stockholm inte bara är fylla, horribel trafik och nattöppna 7eleven, det är även ljus, liv och rörelse. Detta ändrar dock inte min åsikt om att jag har fått nog av staden Stockholm, men det gör så att min känsla gentemot Stockholm mildras till den grad att jag inte börjar skrika och slänga saker omkring mig så fort jag förstår att vägen jag tar leder dit, utan jag kan andas in och tänka att det är inte så farligt, jag behöver inte känna att jag aldrig kommer därifrån. Det är min fulla rättighet att, när jag vill, lämna staden Stockholm och åka hem. Eller någon annanstans för den delen!



Vackert! Jag älskar Stockholm, som stad. Jag tycker personligen att Stockholm är den vackraste staden i hela VÄRLDEN! Men däremot är jag så trött på Stockholm. Jag har varit där för mycket av anledningar som jag inte själv rått över, på grund av händelser jag kanske egentligen skulle slippa delta i. Men jag märker nu att när jag åker dit, av egen fri vilja, att jag faktiskt tycker om Stockholm. Jag känner mig hemma i Stockholm på ett annat sätt än... hemma. Jag känner mig trygg på ett väldigt riskabelt sätt, jag känner mig lugn på ett i jämförelse hektiskt sätt. Stockholm är min stad. Täby är mitt hem. Så är det bara.

Om du redan från början vet att du inte kommer förstå vad det handlar om, låt då bli att lägga dig i, för det enda du gör är att håna mig för någonting som kanske spelar stor roll för mig, någonting du bara inte förstår, och följden blir den att jag blir förbannad på dig och du blir förbannad på mig. Är inte det mycket onödigare än det det hela handlade om från början?

Ibland är livet liksom perfekt! Som nu.
Det är varmt ute.
Jag är brun.
Jag har kommit in på musikalen på Tibble.
Jag har massor av pengar.
Jag har äntligen fått mitt bankkort.
Jag ska börja övningsköra om en vecka.
Jag får äta hur mycket glass jag vill.
Imorrn åker jag och Panda till Pandas land.

Ibland är livet perfekt.