LoveLind

HAHA! Okej, jag infogade bilderna och förhandsgranskade så att de låg snyggt och då slog det mig att no words are needed! Bilderna säger allt!! Jag faller för skådisar. Så enkelt är det. Jag faller för alla de där coola och tuffa och bad-ass-skådisarna. De där som slåss.

Vi har Aragorn, självklart! ...

Vi har Garrett Hedlund (Tron Legacy, Eragon...)

Och så har vi Gimli!!! (Jaa, bara för att jag gillar killar med skägg...) KARRO!!! Bilden är till dig... PUSS!

Och så SJÄLVKLART Johnny Depp!!
Vad säger detta om mig, undrar jag då. Vilka killar faller jag för? De jag inte kan få. Så enkelt är det, för att upprepa en utmärkt mening. Jag faller för de killar jag inte kan få. Och inte så där "han är för bra för mig" eller "han skulle aldrig ens prata med mig", utan mer "han bor på andra sidan jordklotet och han vet inte att jag existerar och det finns ingen chans i världen att jag ens skulle träffa honom och han är dessutom dubbelt så gammal som jag..."

Nej, okej nu skojar jag faktiskt. Det är verkligen inte så illa. Men på riktigt nu då, vilka killar faller jag för?
Förut, innan jag började Tibble, föll jag för killar som verkade vara mer livserfarna än jag. De kunde mer, var smartare och aningen äldre. Men nu... Ja, nu skrattar jag lite åt det. Tibble har förändrat mig på så många sätt och så mycket att jag helt har ändrat mig.
Jag har inget emot att killen kan mer än jag, är smartare och äldre, men det jag var ute efter förut var att känna mig liten. Han skulle ta hand om mig. Typ. Och nu passar det mig inte alls.

Jag faller för killar som är sig själva, killar som inte är rädda för att säga vad de tycker och killar som vågar stå för vilka de är och hur de tänker. Jag faller för ödmjuka killar och killar som ler. Killar som kan vara barnsliga men som också kan vara allvarliga. Jag faller för killar som vågar säga hej.

Just nu... Just nu vill jag ha en hund. Så är det bara. Jag vill ha en hund som kommer och lägger huvudet i mitt knä när jag sitter framför datorn och som gnyr och gnäller för att den vill gå ut. En hund som ligger och sover under bordet och tigger mat. Åh, vad jag vill ha en hund!!!

                                                     Jag har ofta funderat på det där, vilken årstid som är min absoluta favorit. Är det vintern med all underbar snö och den glittrande marken så full av frost och iskristaller? Eller är det den fantastiska sommaren med de underbart soliga dagarna och värmen i luften? Eller ligger min förtjusning någonstans mittemellan? Tycker jag kanske bäst om vårens milda vindar och alla löften om värme som de bär med sig? Eller är jag kanske som allra mest fäst vid höstens vackra färger och den kyliga lukten som ger en mig en klarhet i själen och ett lugn i hjärtat?
               Och så kom jag på det! Årstiderna. Så är det. Jag älskar årstiderna! Jag älskar att få se på när min värld, sakta men säkert, går från renaste vit till klaraste grönt och sedan blir gul, orange och röd och så återigen vit. Jag älskar att se blommorna slå ut, snön smälta och träden knoppa. Jag älskar att ena dagen halka fram i gymnastikskor, eftersom jag är alldeles för envis för att göra som mamma säger och gå i vinterkängor, och sedan nästa dag upptäcka att de är alldeles våta av allt slask. Det är det som gör livet lite mer levande. Det är det som gör att jag vet att tiden inte står helt stilla. Det är det som gör att jag kan andas. Att jag vet att världen förändras; och jag med den.
              
Så... Årstiden. Det är min favoritårstid. Det tycker jag låter bra.

Men jag var tvungen! Jag menar den här är ju jätterolig!!! Läste den på en kompis blogg och här kopieras galet säger jag bara (Hej Nikki, jag snor din mainstream-gjej! :P)